”Jag vill aldrig tillbaka dit – jag kan inte! Ska jag utsätta mig för det här?” Hon stannade tvekande till när hon skymtade huset. Ångesten bankade i bröstet. Så vuxen hon var så blev hon genast nio år igen när minnena tog över och hon var tillbaka i huset. Då.
Mammas skrik ekade i huvudet. ”Spring Emma, spring! Vänd dig om och spring, titta inte bakåt. Stanna inte, spring! Du vet vart!”. Emma hörde paniken, rädslan och uppgivenheten i mammas röst. Hon förstod med en obeskrivligt ohygglig klarhet direkt vad det betydde. Mamma kämpade inte längre för sitt eget liv, utan för hennes. Mardrömmen är sann.
Nu var hon framme vid sjön. Hennes barndoms sjö. Hur kunde en sådan idyllisk plats som var total lycka och kärlek förbytas till något så fasansfullt som hon kände när hon såg den nu? Huset var hennes, men hon hade aldrig kommit tillbaka efter den dagen. Hennes moster hade hyrt ut det och hållit efter det. Själv hade hon inte velat veta av det. Men nu var moster gammal och klarade inte att ta hand om huset längre. Nu fanns det bara hon kvar. Den dagen kommer då det förflutna kommer ikapp. Till slut kan man inte fly från det längre. Den dagen var nu. Hon fortsatte att gå och minnena tog henne tillbaka igen.
Mamma kämpade emot de rasande slagen och höll ut så gott hon kunde, så att Emma skulle hinna ut. Hon sprang, men lydde inte mammas ord helt och hållet – hon tittade bakåt. Och den synen, som hennes mamma hade velat skona henne ifrån, kommer hon aldrig att glömma. Mamma som sjunker ihop när hon får det sista slaget. Hennes livlösa kropp på golvet. Blodet spred sig som en pöl under henne och hon var full av blåmärken och sår över hela kroppen. Emma hann möta det totala vansinnet i hans blick i en snabb sekund. Skräcken fick hela hennes kropp att frysa till is. Allt stannade och tystnade omkring henne. Tiden stod stilla. Det enda hon förnimmade var ett förtvivlat skrik som ljöd i hela hennes kropp. Så högt som hon aldrig har skrikit förut, men det var ingen annan än hon själv som hörde det. Mamma…nej!!
Sedan kunde hon äntligen springa – och hon sprang så att det brann i lungorna. Hon kämpade sig fram genom skräck och gråt. Nu är båda borta. Mamma finns inte mer. Han har dödat henne. Pappa finns inte mer. Hon såg bakåt – han följde inte efter. När hon väl kom fram till sin moster och fick ur sig vad som hade hänt så rasade hennes liv.
Det visade sig senare att han hade dödat sig själv efteråt. Polisen hade hittat mamma på golvet och honom i ett rep om halsen i garaget. Han tog hennes mamma, hennes trygghet och hennes barndom med sig i döden. Han lämnade efter sig mardrömmar, ångest och otrygghet. Det var för hemskt. Hon kunde inte tänka på eller ens prata om vare sig honom, mamma eller pappa utan att gå sönder. På nioåringars vis hade hon stängt den dörren för alltid.
När hon kom fram till huset såg hon dem alla sitta på verandan – mamma, pappa och hon. Hon såg de långa härliga underbara söndagsfrukostarna i den varma morgonsolen på sommaren. De kunde sitta där och prata bort flera timmar. Mamma och pappa hade aldrig bråttom på söndagar. En svart liten fågel satt stadigt med klorna om räcket och betraktade henne. Den flyttade inte ens på sig när hon klev upp för trappen och satte nyckeln i låset. När hon vände sig om satt fågeln fortfarande där och följde henne med blicken. Hon rös till, men mötte fågelns gula blick. Då kraxade den till, och flög iväg. Huset doftade rent och solljuset flödade igenom rummen. Hon tog ett djupt andetag och tog in ljuset – och plötsligt kände hon hur mörkret försvann. Till sin förvåning kände hon sig för första gången sedan den dagen som hemma igen. Hon gick in i mammas och pappas gamla sovrum. Då kände hon en varm behaglig vind svepa förbi. ”Varför är fönstret öppet?” tänkte hon och vände sig om. Fönstret var stängt.
”Välkommen hem, vår allra käraste lilla Emma!”
Bli den första att kommentera! :)