Det är något alldeles speciellt att älska ett djur.
Det är så ovillkorligt. De dömer inte. De bara ger. Den kärlek du ger dem får du tillbaka dubbelt.
Ni som har följt bloggen vet att jag älskar katter. Det kan inte ha undgått någon. Är det något som folk lär sig om mig innan de ens lärt känna mig som person, så är det min kärlek till katter. Crazy cat lady – that’s me. En stolt sådan.
Jag har alltid drömt om att få ha en egen katt. Det har inte blivit sanning än. Det har aldrig varit något tillfälle i livet då jag har kunnat erbjuda ett bra hem åt en katt. För ska jag ha en katt, så ska jag kunna ge den ett härligt kattliv, annars ska jag inte ha en hur mycket jag än vill. Får kämpa emot viljan att ta hem varenda katt under mina pass på katthemmet. Jag blir ju kär i flera sötnosar varje gång jag är där.
Men även om jag aldrig har haft en egen katt, så har jag ”nästan” haft en katt när jag var i tonåren. Han var min bästa vän. Ceasar, grannskapets mästarkatt och härskare.
Jag växte upp på nedre botten i ett hyreshus på Lidingö. Ceasar var vår grannes katt. Han kom in i vårt liv genom att helt sonika gå in genom balkongdörren och lägga sig och sova bredvid min pappas sambo i sovrummet. Hon vaknade med ett skrik när hon upptäckte katten bredvid sig, och Ceasar for iväg som en projektil. Men han hade bestämt sig att komma tillbaka. Han hade gjort vårt hem till sitt extrahem. Och jag blev hans extramatte.
På så sätt så blev han liksom min katt också. Han var så gullig. Och klok. Han kunde vara lite svårflirtad när det gällde att få lite gos. Man fick en liten stund på nåder, sedan fick han nog. Svansen svängde lite irriterat innan han suckade och kråmade sig ur mina händer och gick. Däremot var han alltid pigg på lek!
Men när jag verkligen behövde honom, så hade han allt tålamod i världen. Då låg han hos mig och lät mig klappa honom medan han blinkade emot mig med kloka fina ögon.
Djur förstår mer än vad vi ofta tror.
Råder det någon tvekan om att han var älskad av mitt 17-åriga jag? <3 Detta skrev jag på baksidan av ett foto.
6 Kommentarer
Jag hade katt som barn, katten hette Trulte och var en röd angorakatt som var helt bedårande. Men som vuxen har jag aldrig haft katt bara hundar….
Kramen ♥
Hundar älskar jag också! <3 Jag är en kattmänniska som också älskar hundar! 🙂 Har du hund nu? Kram!
Växt upp med djur och både hund och katt. Haft tre kattor före hundarna men sen blev det ingen mera. Jag ska inte ha katt för jag vill ha dem inne på nätterna. En katt sprang bort från oss (drömde en sanndröm om det). Attans vad vi hörde honom jama och ville in. Fanns ingen katt att hitta. Det blev hundar sen för oss. Som du vet har vi nu Sokko som vi slösar all kärlek på. Dessutom är hundar inne på nätterna *voff* Håller med i allt fint du skriver om detta djur som var en fin katt som hälsade på hos er ofta *mjau* Osis att du inte kan ha katt för de gillar ju att vara ensamma under dagen. Nattdjur dessutom *mjau* Djur är bara ett måste för oss människor *sant*
Tack för dina fina sanna historia/ kram
En katt kan vara inne på nätterna utan problem. 🙂 Det finns en myt att katter inte är ”lyckliga” om de inte får gå ut men det stämmer inte. Om man kan erbjuda sällskap (det är jättebra att ha två katter som har sällskap av varandra!) uppmärksamhet och kärlen samt en stimulerande miljö för katten så mår den lika bra inne som ute. Faktum är att katthemmet undantagsvis säljer katter som utekatter. Det är bara om det är en katt som tidigare är van att vara ute, och då säljs inte den katten till någon som bor i stadsmiljö. <3 Problemet för mig är att jag bor så litet så att jag inte kan erbjuda två katter en bra innemiljö (eftersom jag bor i "stadsmiljö") och jag reser för mycket i jobbet. 🙁
Visst kan de vara inne men denna kisse var van att vara ute. Bor man i en by så blir det så. Bra att katthemmet har sådan regler *tumme upp* Allt för kattens bästa *bra* /kram
Ja det finns många utekatter även i stadsmiljö som klarar sig. <3 Men riskerna är så stora där. Ceasar i texten han var ju utekatt i "stadsmiljö" – inte Stockholm city precis men ändå. I ett område nära huvudleder osv. Han kom alltid själv hem till natten om man inte hunnit kalla på honom först. Om man skramlade med nyckelknippan och ropade på honom så kom han springande! <3 Och som du säger, att låta en kisse som är van att vara ute inte få komma ut är ju inte bra. Kram!